.

Ibland och ganska ofta har det känns det såhär, värdelöst. Jag vill springa iväg, packa ner mina bästa vänner och fara någonstans långt långt bort ifrån Karis och allt som finns här, slappna av och kunna skratta fritt. Är så jävla trött på allt här, jag vill ha frihet, vara mig själv utan att NÅGON gnäller eller pirrar. Göra vad jag VILL och slippa allt jävlas. Det har kännts jobbigt vissa gånger men jag har bara tagit emot och svalt det som har gått att svälja, men det börjar påriktigt ta emot nu. Jag vill bara skrika varför varför varför, men försöker hålla tillbaka eftersom jag vet att det inte hjälper något, det vet jag. Det är inte lätt och jag kämpar men dagar som denna tar det emot, först en kuolema dag på jobbet i 35graders hetta och när jag kom hem blev jag bara besviken, irriterad, arg och trött. Men jag ska försöka hitta ljusglimten i någonstans och leva med den, men jag förstår bara inte varfööööööööööööör?
Jag hoppas hösten blir bättre och ett som är säkert är att jag kommer inte vara i Karis, kanske i Vasa kanske utomlands det återstår att se, men nu är jag full av allt som heter Karis och behöver frihet.

Nu vill jag bara att sommaren är över, att jag har sluppit in i skolan och att jag får starta från noll i höst. Trots att jag älskar sommaren känns det såhär, hoppas det vänder snart tillbaka, jag tror jag är i en svacka förtillfället. Ska intala mig själv, jaksaaajaksaaaa.

Imoron fortsätter jag min jobbputki och hoppas jag överlever och att det är lite svalare imoron.